Kultur (läs:odling) betyder väldigt olika saker i olika sammanhang men har ändå en gemensam nämnare; vi vill att den ska vidareutveckla eller hitta nya infallsvinklar och helst få oss att växa även om det bara är i tanken.
Lek med ord kan vara riktigt kul(-turellt) men det betyder inte att alla uttryck såsom teater, musik, bild-, video-konst, dans, litteratur osv är kulturellt, för mig. Om det är det, för de som utför eller utövar detta kan bara de själva svara på, precis som bara jag kan svara på om mina egna eller andras texter är kulturella, för mig. Det enda man egentligen gör är att bjuda in till valda delar av sin föreställningsvärld så att även andra får ta del, om de vill.
Kanske möter då min tankevärld någon annans; som i sin tur kan vidareutveckla sin, i förhoppningsvis konstruktiv riktning.
Att skriva eller utöva andra konstarter behöver inte betyda enbart en vilja att bli sedd eller bekräftad för alla, men är så för en del. För andra är det ett behov av att uttrycka sig eller sina tankar, för sig själv, för att sen stoppa ner dem i byrålådan.
Så har framförallt kvinnor gjort då de inte orkat med att bli bedömda för sina, enligt normen, egna skrivstilar eller skruvade tankar om allt som händer men som bara männen var ”kloka” nog att få skriva och tycka till om offentligt, även om de bara hade mer självförtroende än omdöme.
Det håller på att ändras men det har även den mentala och andliga kulturen gjort sen vi satt och delade dagens erfarenheter eller dansade vid lägereldarna och målade på grottornas väggar.
Den har flyttat in på institutioner vilket även innebär att det är mer eller mindre seriösa bedömare kopplade dit som tycker, om det som görs.
Ibland håller jag med och ibland tycker jag ingenting då jag är för dåligt insatt eller otränad i ämnet för att kunna bedöma, ibland inte.
Ibland är det bara att ”gilla läget”.
Farbror Arnold som snart ska bli kulturell under vinbärsbusken skulle instämt, för en gång skull…