Egentid

Personligen behöver inte jag vara ensam för att få upplevelsen av att ha egentid. Det handlar om att få disponera och förhandla om tid som inte är helt och hållet bestämd av andra, utstakad och innehålla förväntningar av andra eller av mig själv; på mig själv. Det kan vara på grund av brist på flexibelt tänkande eller fördomsfulla stereotypa rollfördelningar om vad som bör göras av vem; traditionellt och av gammal hävd.

Även hur många timmar jag måste lönearbeta för att klara försörjningen spelar stor roll.

I den bästa av mina världar skulle majoriteten av all tid vara det.

Att vakna av sig själv ensam eller tillsammans med en eller fler förhandlingsbara och prestigelösa medmänniskor som, om de är vuxna, verkar för att göra just den dagen meningsfull, för oss alla.

Att få ha ett helt eget individuellt upplägg på en dag kan också vara egentid: äta vid hunger, sova en stund vid trötthet eller få låta fantasin och kreativiteten att gå in i ett flow, av icke bruten tid.

Ingår man i en grupp så kan det faktiskt också vara riktigt behagligt att flyta med och låta andra bestämma, för att det inte spelar någon roll, för tillfället. Det gäller ju att även vara prestigelös själv och inte kräva att få bestämma allt eller inget.

Tjusningen ligger i en växelverkan. Annars kan det vara lätt att fastna i roller – även där – om det ingår att aldrig föreslå något eller att en och samma föreslår – hela tiden – så att andra måste värja sig och sätta gränser. Hur kul är det när man vill ha egen-tid, men gärna ihop med andra?

En förälder påstod att hen inte ville ha egen-tid för att det var så roligt att umgås med barnen men då menar vi nog inte samma sak med ordet för då är det ju det som – i min föreställningsvärld – är egentiden, att slippa behöva bara längta efter att få göra det som jag vill göra; där jag vill vara.

Nu har jag förmånen att få jobba med det jag vill, medmänniskor. Jag har provat på andra yrken där det handlade om att tillverka grejer i maskiner som någon annan ärvt och som de ville tjäna pengar på. De drog från stan vid årsskiftet för att tjäna mer pengar där arbetskraften var billigare, efter att ha köpts och sålts av andra lycksökare innan.

När jag arbetar med människor däremot så kan det i sig kännas meningsfullt även om det inte är egen-tid, helt OK, för jag gillar att vara en tillgång för andra och att få göra det för skattepengar.  Eftersom det är ett yrke – som samhället ersätter mig för – så behöver ingen enskild, behövande av min insats tacka, men jag blir väldigt glad när de gör det, ändå.

När jag blir trött och frustrerad känner jag att det är mot de som vill använda våra tjänster men inte vill släppa ifrån sig från medlen som berikar dem själva. Det som skulle göra det möjligt att ge fullvärdig ersättning för det arbete som utförs i den gemensamma sektorn och jag blir trött på; skattetjuvarna. De vill plocka ut pengar, utan att återgälda mer än det de absolut måste, till de skattefinansierade verksamheterna.

Nu pratar inte jag om seriösa företagare som verkligen är intresserade av att vidareutveckla företagandet och låter överskott gå tillbaka till verksamheten och samhället i stället för att fixa undan, till vinster.

Det överlåts ansvar på: barnomsorgen, sjukvården, skolan m.m. att sköta det som tidigare anstod varje enskild familj att själv fixa för sin flock men vi hjälps åt flera stycken istället och det är fantastiskt; så länge alla fattar det. Sen verkar en del inte få till det, att hela världen är som en stor skälvande organism som måste fasas ihop, och det måste samarbetas kring naturtillgångarna och miljön, om vi ska överleva som art – homo sapiens – inte ras.

Annars har jorden överlevt mycket stora katastrofer tidigare och andra arter har då tagit över och det verkar ibland som att ju snabbare: ”berika sig själv”- och ”tillväxt genom rovdrifts-människan” försvinner härifrån; desto bättre.

Farbror Arnold som inte genererade överklassfasoner med sin egen-tid, att bara fixa för sig själv, gillade underdog-perspektivet bättre; för sitt eget välbefinnande…