Och så hände det igen. Och igen. Och så ytterligare en gång till?
Är det någonting jag har väldigt svårt för så är det när människor, och även djur, förnedras; vare sig det är av andra eller av sig själva.
Nu hör det till vissa yrken att ta i med hårdhandskarna när situationen så kräver, men aldrig mer än nödvändigt, då blir det rättsliga efterspel även för dem.
Hur dessa yrken agerar i krigssituationer, världen över, blir vi plågsamt påminda om dagligen. Men, för att återgå till hur de ändå förväntas uppträda mot den egna befolkningen, i fredstid.
I tidigare blogg (i reflexion, kulturellt: Egen konflikthärd är inte guld värd) står det om en konflikttrappa som är intressant att studera i sammanhanget.
Först fick vi se bildbevis, på nyheterna, hur en polis bankar på en kopiöst berusad man som försöker skydda sig mot hennes hund, hennes slag och som hon skriker åt, att han typ, ska ge sig. Hur ska han tänkas göra, för att ge sig då; så att hon tar rätt på hunden och slutar slå?
Sen finns det även en film där en knivviftande man blir skadeskjuten i benet och hamnar på marken. När han försöker resa sig så skjuter polisen ett nytt skott som träffar i bålen och faktiskt dödar honom.
Vad som ändå blev värst att se, fast det bara var återberättat, var när piketpoliserna släpptes lösa på ett pensionärspar, med tydliga tecken på psykisk ohälsa, inne i deras bostad, i H..by. Även den mannen hade viftat med en kniv men också ropat saker ut från balkongen som borde ha gjort både väktarna och poliserna tveksamma till hur det stod till, med hans verklighetsuppfattning.
Jag hade förstått bättre, detta övervåld, om de hade haft vapen med lite längre räckvidd, men en kniv. De försökte inte ens sikta, för att kasta, utan i båda fallen viftade de med den.
När patienter, för många år, sen blev hotfulla och våldsamma, bland annat, inom den slutna psykiatriska vården, så sammankallades en ”björnliga” som hade exempelvis en madrass framför sig när de försökte avleda personen in i ett hörn och det var tillräckligt som motdrag, och otrevligt så det räckte. Mycket för att slippa ringa polisen. Hur man gör idag kan jag inte uttala mig om.
Vad som ändå känns glädjande i denna svarta soppa är att kårandan börjar luckras upp, även inom polisen.
Fram träder nu andra poliser, som också kan lagen och har synpunkter på hur man förhindrar att gå konflikttrappan ner mot undergången, om jag ska använda den metaforen. De vägrar ta sina poliskollegor i försvar när de gör så grova felbedömningar.
Förhandlaren i piketstyrkan gjorde självkritik för att han inte satte ner klackarna när han förstod att deras ”björnliga” skulle gå in. Han såg synbart plågad ut för att han kunde ha gjort annorlunda men de som ingrep stod bara på sig och tyckte att de hade gjort ett skitbra jobb.
Det tyckte inte Patrik Z, gruppchef för spaningsroteln i Västerort. Han var först på plats och blev vittne till alltihop men fick stå hjälplös utanför när piketstyrkan tog över befälet.
Han har för mig blivit en motsvarighet till våran Sarah, inom vården. Hon som fick en lag uppkallad efter sig; Lex Sarah, och som numer uppmuntrar alla att se till att inte, låt säga, kränkningar eller vanvård, mörkas. För att undersöka var det brast; ge tid till eftertanke.
Patriks civilkurage borde ge poliser samma möjlighet att åberopa lagen för att få en genomgång av vad som hände eller inte hände; utan att få kårstraff, i form av utfrysning eller mobbing. Uppkalla lagen till Lex Patrik, är mitt förslag.
Farbror Arnold skulle också ha blivit skräckslagen om en ”björnliga” kommit med schäferhundar, som ville bita honom; och aldrig sätta sig ner fint även om de skrek åt honom att göra det…
För er som vill kolla in coola Patrik:
http://www.svtplay.se/uppdrag-granskning