När jag läste: ”Samhällsvetenskapliga perspektiv på hälsa, sjukdom och vårdens aktörer -konstruktioner av sjukdom och diagnoser-” så slogs jag, redan då, av att; det här läser man alltså om på våra universitet och så sitter de bara inne och studerar och skriver, skriver och studerar…, ut med det!
Vet de som värnar om hela samhället om det här? För som vanligt är det ju de minst bemedlade som får hålla tillgodo med vad ”det allmänna” har att erbjuda.
Att arbetarklassen hälsades extra välkommen till ”högre studier” var ju trevligt men det togs lite hänsyn till att förkunskaperna och förmågan att uttrycka sig kanske inte var lika väloljad som de med ett lite annat studiearv och självförtroende.
Det struntade jag i, för jag skrev av hjärtats lust. Äntligen förstod jag vad jag skrev om. Det gjorde inte alla mina lärare, kan jag säga; förstod vad jag skrev om alltså.
Speciellt en såg bara som sin stora uppgift att dissekera och peta i texternas formalia, rent akademiskt. Den diagnosen kanske också finns, om det skulle bli ett funktionshinder för hen, menar jag. För det är ju först då man behöver sin diagnos.
Vad jag däremot inte kunde strunta i var att här fann jag svaren på varför alla dessa barn och ungdomar patologiseras med diagnoser, utifrån en tänkt normalitet, i än den ena bokstavskombinationen efter den andra och att vi tar upp tiden för högt utbildade personer för att försöka frigöra resurser till landets skolor när det i själva verket är där de ska finnas: i form av skolpsykologer, skolkuratorer och speciallärare för att avlasta lärarna som varken kan eller får möjlighet att lära ut sina ämnen då deras och elevernas arbetsmiljö har blivit mycket svårhanterlig. De far illa.
Dessutom kan enbart lärarna omöjligt leva upp till alla krav som ställs, utifrån dessa diagnoser.
Det vill inte nuvarande utbildningsminister prata om. Han snackar hellre om vem det var som kommunaliserade skolan, för att minska statens utgifter, vilket faktiskt kunde bana vägen för denna infernaliska mardröm om att privatisera, allt och alla, och att sänka skatterna och låta lycksökande företag plundra stadskassan mer än vad ”det allmänna” har råd med och dessutom låtsas som att det är lösningen på allt. Han borde tacka, sin påstådda antagonist, den dåvarande utbildningsministern för det, istället.
Så mycket har det banat väg för dagens skolpolitik.
Nu börjar de få kalla fötter över vad de ställt till med när alla skolor spretar p.g.a det fria skolvalet och det är helt omöjligt att få någon uppfattning om hur mycket som lärts ut, egentligen; utan huvudsaken är att det är privat. Fast nu är det visst bra om det blev statligt igen…?
Det får mig bara att även fundera över om det kokta valfläsket inte snart är stekt?
Att återanställa kringpersonalen har han haft många år på sig att göra men avstått ifrån; så barnens föräldrar har hänvisats till diagnosställarna istället, för att försöka bevisa att deras barn behöver resurser i skolan!? Resurser som skurits bort från skolvärlden.
Farbror Arnold skulle ha påpekat att vi nog alla är lite av varje i denna bokstavskombinationsdjungeln, utan att det behövs ställas någon diagnos för det…
Lite lästips om vad en diagnos är?
Brante, Thomas, Johannisson, Karin, Kärfe, Eva, Hallerstedt Gunilla (red). (2009) Diagnosens makt. Om kunskap, pengar och lidande. Göteborg: Diadalos.
Tideman, Magnus (2000). Normalisering och kategorisering. Lund: Studentlitteratur.