”Klimp?” sa jag. ”Klart jag har.”
”Hur gör man det?” frågade hon.
”Man blandar väl mjöl o vatten?”. ”Eller mjölk?”. ”Och ägg?”. ”Nä du, jag vet visst inte”.
Hur det än var, så hade hon till slut hittat ett recept efter att själv ha fått frågan för ett tag sen. Hon hade stört sig på att det inte gick att få fram ett recept.
Det påminde mig om kommentarerna jag fick, av folk, innan jag tvingade ut gotlänningarna på: var-växer-det-kajp-jakt? Se tidigare blogg (välj kategori: trädgård, mat eller recept: Summar’n kummar).
Ungefär som ”det vet väl alla?” Fast det inte var så…
Eftersom frågan fortfarande rullade runt i mitt huvud så flög den ut när jag höll på att värma min lunch för dagen; fett, proteiner med en touche av kolhydrater.
”Är det nån som vet hur man gör klimp?”
Reaktionen blev omedelbar: ”Åh, fy f..n va vidrigt!”
Så minns inte jag det för, jag tyckte det var gott. Men jag tyckte även att fiskbullar och blodpudding var festmåltider på skolbespisningen. Därför är kanske inte mina matreferenser så representativa.
Här kommer det ändå ett recept på denna kolhydratbomb, från 30-talet:
1 1/2 kkp. mjöl
1/2 kkp. mjölk
1 ägg
1 tsk socker
1/2 tsk salt
Mjöl, mjölk och ägg röres till en klimpfri!? (min anm.) smet, socker och salt tillsättes, varefter med en sked tages små klimpar, som läggs i soppan, kokas 10 min.
Farbror Arnold skulle ha lagt till att han och jag hade lever, lamm och kycklingskinn som gemensamma menyfavoriter, på hans tid…