Det är ibland lätt att förlöjliga hur känslosamma vi, som djurvänner, är när vi ska redogöra för dessa relationer.
Personligen känner jag mig mest bekväm i att utgå från att djuret är ett djur och att de tänker utifrån det. Det hindrar mig dock inte från att påstå att det även innebär att erkänna att det finns intelligens och ja, ren klokhet även i deras tankevärd. Och att lära sig kommunicera med ett djur tillhör den stora utmaningen och glädjen med att ha ett som inneboende; eller i ett stall, för all del om det är en häst eller katt, då. Huvudsaken är att det är ett värdigt boende och att de får leva ett naturligt liv så att de inte blir olyckliga och sjuka i förtid.
Att, på riktigt, förmänskliga genom att tro att de tänker som vi och ha dem som barn, längre än då de faktiskt är barn eller ungdjur, tror jag inte på. Ett vuxet djur är vuxet och ska behandlas som det. Ömsesidig respekt kanske?
Är de flockdjur så måste man ju leva upp även till det. Då får man inte hålla dem för isolerade från sin flock utan umgås så att de blir trygga med att de vet att jag kan och vill ta riktiga beslut, när det gäller, annars gör de som vi människor, blir informella ledare, och kan i värsta fall ta över våra liv och riktigt terrorisera oss, om de är av det virket. I mitt fall har mina hundar mer uppträtt som föräldrar som sett till att det blivit både mat, sömn och motion på de tider vi gjort upp men accepterat vilka som är flockledare. Ni som känner till mina texter vet att jag skojat friskt med att använda farbror Arnold, för att sätta knorr, men det är ju för att få en spännvidd som jag har använt honom, som alibi, för att kunna vara lite självironisk och även säga saker som jag inte orkar gå in närmare på.
Älskad o saknad 2000-2014
Här skulle farbror Arnold ha tyckt att det väl inte bara är husdjur som ska få bo och leva värdigt utan att det måste ju gälla alla djur vi håller i fångenskap; även om vi tänker äta upp dem sen…