Likväl som jag försöker behålla medvetenheten om de stora vida makro-rörelserna ute i värden; för att förstå varför saker och ting sker här hos oss, är jag nu beredd att vrida ner mitt huvud i trädgårdskompostens mikrovärld.
Tyvärr hann jag inte göra så mycket, eller rättare sagt prioriterade jag inte den delen, för att kunna fokusera på rundresan i Levanten. Men det känns även kulturellt och angeläget att ha makrotankar i mikrokulturen. Odlandet är gränsöverskridande.
Hur höga mina ambitioner än är att hålla var växt på sin plats så går det inte att ha ett alltför mästrande förhållningssätt till vare sig naturen eller min trädgård. För den som vill behålla lugnet och ha en oas, istället för ett museum, så krävs en disciplinär syn om att allt är i rörelse. Den kan man antingen motarbeta eller vara följsam med. Ibland behövs både och; men helt stilla kan det aldrig stå.
Jag rufsar medvetet till det för att inte ögat ska störas allt för mycket när ordningen rubbas.
En av de engelska odlarstilarna påminner mig om min vision. Där jämnar man bara till det som det blivit för mycket av och ger bort eller flyttar det vidare. Det är heller ingen katastrof när det självsår sig på fel ställe. Det syns inte, eller så hittar naturen på en egen överraskning som är så mycket bättre än min egen inskränkta tanke var från början.
Host, host!
Farbror Arnold skulle nog här bara ha velat skälla ut Barak Obama och hans osmarta militärstrateger först, som inte inser att det kommer rekyl på så onda gärningar; som att fortsätta skicka drönare på civilbefolkningen i Waziristan, i Pakistan. De nöjer sig, än så länge, med att sätta upp stora bilder på dödade barn på taken för att försöka få dem att fatta. ”Piloterna” kanske tror att de har fått dataspel, utarbetade av typ American Air Force, som de prickar människorna med…?