Likt tinnitus; har jag fått rösthörarfunktionen beskriven som. Det är något som bara hörs inne i det egna huvudet men ändå låter precis som i verkligheten, utanför. Det är dessutom inte sjukt i sig utan blir det först när man inte vågar trotsa sina starka tankar och tror att man måste följa dem, fast de är orimliga.
När andra pratar om spöken och andra ”övernaturliga” fenomen, som de varit med om, känner jag mig väldigt yrkesskadad. Jag tolkar det mesta som ett rikt inre liv och jag väljer medvetet att inte säga att de troligtvis hallucinerar, då det låter så patologiserande, utan försöker ge exempel på hur hjärnan spelar oss spratt ibland när den har någon brist, är stressad eller helt enkelt är under-/överstimulerad.
Dessutom tror jag heller inte längre att det skulle tillhöra detta rika inre livet att höra folk prata ur ventilationssystemen. De fungerar faktiskt som ljudtransportörer i en del hus.
Äkta hallucinationer har jag sett på nära håll och blivit fascinerad av hur exakt en föreställd tråd hållits mellan fingrarna och lindats fram och tillbaka; som skulle gjort även den skickligaste pantomimkonstnären stum av beundran.
När jag häromdagen stod och koncentrerade mig på att försöka stadga upp mitt stackars pytte-lilla, klena, vita löjtnantshjärta utbrast jag helt plötsligt i ett svars-rop: ”Hallööö”.
Jag hann tänka att The Mans tillgjorda basröst, som han brukar använda vid sina entréer, lät väldigt lik rösten på koloniförreningens ordförande. Det var bara det att när jag tittade upp för att kolla vilket håll han kommit från så såg jag: Ingen.
När jag senare befarade att det var min tinnitus som fått ytterligare en dimension, och att det troligtvis bara varit inne i mitt huvud som hälsningen uppenbarat sig, kände jag mig tacksam för; Ingen.
Farbror Arnold skulle inte ifrågasatt min psykiska hälsostatus utan bara helt fördomsfritt undrat vad jag ville, ifall jag frågat om det var han..?