Så här i semestertider prövas våra relationer lite extra och det är intressant för vissa och riktigt jobbigt för andra.
Själv är jag ganska klar över vad som händer med mig, när mitt psyke och kropp reagerar och kan därför anpassa mitt eget agerande utifrån det.
Vad jag i de här sammanhangen reflekterar över är hur avståndet ser ut och hur vi själva påverkas och därmed påverkar andra när vi interagerar med varandra.
Om man vill, kan man känna vilka som vill ha närhet och vilka som gillar distans; mentalt. Eller helt enkelt inte märker eller bryr sig om att de skapar otrivsel och får sin omgivning att känna sig obekväm eller till och med får den att dra sig tillbaka.
Familjekonstellationer dryftas mycket nu, även i samhällsdebatten, och vi blir mer och mer medvetna om hur vi trivs i varandras sällskap vad det gäller vilka vi vill vara exempelvis ekonomiskt och juridiskt beroende av, helt enkelt.
Då kanske inte den traditionella mamma-pappa-barn-kärnfamiljen är så representativ för flertalets livs-stil längre och det är bara att gratulera de som klarar av att hålla dessa band konstruktiva, för att kunna umgås som vuxna, utan att kvävas av gamla rollspel som uppstår när det är uppfostran, gräns-sättande ojämlikhet och försörjning som står i centrum för relationen under så många år; under en sådan viktig tid i ens liv.
Bara för att man en gång tillhört en familjebildning, som kanske bygger på genetiskt släktskap eller inte, betyder det inte självklart att man vill fortsätta tillhöra den, om den får en att må dåligt.
Vad är det då som får oss att känna samhörighet?
Ömsesidig bekräftelse? Gemensamma värdegrunder? Gemensamma goda eller onda minnen?
Och vad får oss att känna: hit men inte längre?
Envägskommunikation? Ingen kommunikation alls? Överlägsna eller rent utav mästrande attityder?
Individuellt, så klart, beroende på vår egen känslighet för olika bemötande…
Margareta Strömstedt är en välformulerad gammal dam som genom en radio-intervju, angående en bok hon skrivit, fick mig att äventyra rast-kaffet tillbaka till Gävle och även riskera att få knipa till nästa stopp för att jag ville lyssna klart -i bilen- när hon beskrev vad ¨kärlek¨ är; genom att inte analysera alls.
”Det är essensen som blir kvar” av ömhetsbetygelser som ges helt oväntat och överraskande i form av beröringar och mentala möten, alltså. Att ha ett pågående samtal där inte någon av parterna förminskar andra eller framhåller sin egen person som den viktigaste att bli sedd och få bekräftelse.
Själv fick jag en bok, helt oväntat och helt utan anledning, av en person som jag inte hade förväntat mig det av, och blev berörd av att hen hade haft mig i tankarna över huvud taget.
Farbror Arnold visste och visade, trots sin stora integritet, vad kärlek var och fick därför -i sin stora spretiga sunda flock- kärlek tillbaka…