”Om man var lite om sig och kring sig, alltså.”
”Hur då?” undrade Damen som stod utanför serveringsrepet och pratade med Den högljudde som satt och väntade på att hans Dam skulle beställa klart, inomhus. Allt medan jag, i min tur, satt och väntade på att The Man skulle komma tillbaka efter att ha beställt mat o dryck åt oss, på en av staden alla trottoarer.
”Då skulle man bara kunna ta in några Fas 3-are, som monterade ihop hela skiten. Du anar inte va’ pengar det finns att hämta där…”
”Men klarar de att ha så där ensidiga jobb då?” Är inte det personer som kanske redan har funktionsnedsättningar, utslitna kroppar?” undrade hon, igen.
”Vad har de för val? En del är ju bara lite klena i nerverna och behöver komma ut bland folk…”
Enligt den pågående arbetslinjen måste alla söka alla jobb, utan att det finns något realistiskt att söka, egentligen. På så vis kan det väljas och vrakas bland de arbetssökande.
Fel namn, ålder eller kön: bort med den!
Inga bristyrkesutbildningar här inte. Marknaden ska styra, det vill säga de som söker till utbildningarna kallas också för marknaden. Hur ska ungdomar som söker – det numer berömda stylistexemplet på utbildningar – veta hur många som kommer att behövas i framtiden; om det ens kommer att behövas några? De kanske till och med tror att det finns jobb eftersom det finns utbildningar?!
Det måste andra instanser göra, som är tränade i att följa de olika yrkestrenderna och därmed kan stimulera med utbildningsplatser och ekonomiska förutsättningar för att kunna sätta sig på skolbänken. Politik kallas det också.
Sen detta generösa bidragande enbart till arbetsgivarna; inte till de arbetssökande. Fas 3 är en guldgruva för oseriösa bidrags-företagare att ösa ur.
Nu är långt ifrån alla företagare oseriösa, som tur är, utan använder denna förmån till att verkligen försöka underlätta för personer som slagits ut, av en eller annan anledning, och för att kunna anställa dem tillslut om det går.
Men inte ens arbetsgivarna är längre så glada över att dränkas i jobbansökningar från alla som måste skicka in sin jobbsökarstatistik till arbetsförmedlingen; som de antingen är över- eller underkvalificerade för. Även coachföretag får bidrag för att kalla till mer eller mindre seriösa kurser i att söka jobb, byta jobb; till vadå?
Vi måste tyvärr fortsätta dra öronen åt oss för att inte arbetsgivarnas marknad ensidigt, på bara deras villkor, ska fortsätta blomstra – med sin NAIRU-planerade arbetslöshetskvot. De som vill jobba får annars fortsätta acceptera SMS-anställningar på timmar, år ut och år in, och de fast anställda ut-beordras, när timvikarie-listan betats av. Allt för att inte de som behöver vår hjälp eller samhälls-service så innerligt ska bli lidande. Det blir tyvärr så ändå, förstås. Hur vi än skulle töja oss.
En del av de privata utförarna kan hålla sina budgetar, som inte vår kommun alla gånger klarar, eftersom de bara delvis anammat detta förfarande? Delar av ledningen vill fortfarande vara en attraktiv arbetsgivare och har därför sina skrupler kvar.
Men politiker trycker på och förstår inte sambandet eller också förstår – de som är portmonnä-politiker – allt för väl att maximalt utnyttja människor som enbart ”arbetskraft”. Då tas inte hänsyn till att även de har ett eget liv som de ska försöka att leva, mellan arbetspassen. Det tär otroligt att ständigt stå på ”stand by-läge”, utan ett schema ens.
Seco gick, som bekant, ut i strejk mot utökning av denna anställningsform men deras arbetsgivare försöker ändå pressa tillbaka villkoren som de tidigare tvingades backa på; så tjafset pågår fortfarande.
Farbror Arnold hade nog tyckt att det skulle varit lite kul om Löfven hade hoppat upp på den där omtalade lådan, vid partiledardebatten, och lekt August Palm – socialdemokratiska partiets grundare – när han på sin tid agiterade från sin berömda sockerlåda, men då hade nog även den stackaren roterat sig yr där nere i sin grav…