Socialt anseende, samhällelig rangordning eller möjligen fokus på samhällsklass.
Orsaken till rekryteringssvårigheterna i flera yrken verkar många tro är statusen på yrket eller snarare bristen på status. Då ska tveksamma åtgärder vidtas för att den ska höjas.
Jag tror att det måste börjas i andra änden, förstås; attraktionskraften till ett yrke gör om det är kreativa och intresserade människor som dras dit eller inte. Då kommer en höjning av statusen att ske automatiskt.
Lärarna ska försöka attraheras med att kunna söka karriärs-tjänster och höjda löner. Tidigare var det utbildad omvårdnadspersonal som skulle lockas med fickpengar i löneökningar, som om pengar alltid skulle vara lösningen för att höja statusen; inte rimliga arbetstider, skaplig framförhållning vid ändrade arbetsförhållanden, trovärdig arbetsbelastning och sådana petitesser. Det är lätt att bestämma åt andra, utan att behöva utsättas själv…
Eller att lösningen för högre status på ett yrke generellt skulle vara fler män!? Många ”kunder” på ”marknaden” som utgör grunden för min arbetsplats vill definitivt inte att det kommer män som erbjuder tjänster i omvårdnad och service. Vi får aktivt lobba och föra fram goda exempel på att även de kan yrket, annars har de inte där att göra.
Framåt män ger svar på tal och ber att få utföra jobbet först, innan de blir bedömda, då de anser sig vara utsatta för fördomar och diskriminering. Dessa är ofta mycket duktiga yrkesmän och får därefter aldrig klagomål. De vet vad som förväntas och visar det gärna i praktiken.
De kan inte rå för att en del av deras eventuella föregångare slarvat omkring och förstört deras rykte. Inte heller kan de rå för om en del gamla damer inte kunde räkna med att deras egna män förstod sig på mikrobiologi och allmänna hygienregler eller kunde/ville använda en hushålls-apparat; fastän de var kunniga både med gräsklippare och avancerade maskiner, på sina arbeten.
Om en arbetsplats är intressant och givande; vet alla hur det känns, men ändå görs så ofta motsatta insatser. Det slimmas kortsiktigt ekonomiskt, så de biter sig själv i svansen. Det innebär att det ges minskat utrymme för just kreativa och intresserade människor, att andas.
När direktiv blir för toppstyrda så skrumpnar verksamheten nerifrån. Tydligt ledarskap och visioner om vart en är på väg är viktiga och ramar måste finnas men innehållet ska vara påverkbart av de som utför arbetena, för att det ska kunna bli god kvalité. Det gynnar det etiska tänkandet och handlandet och gäller även vård, skola och omsorg; privat såväl som kommunal.
Farbror Arnold skulle inte tyckt om att någon bet i hans svans…