När jag ser religionsutövning på så här nära håll som jag gjort nu i Levanten blir jag mer och mer övertygad om att: för att kunna ha religionsfrihet så måste övriga samhället stå fritt; vad gäller stiftandet av lagar, domstolar, barns skolgång, val av klädsel.
Själv har jag inga problem med att förstå att exempelvis Jesus har funnits och att han var en ”pain in the ass” för judendomen när folk började utse honom till den Messias som de gått och väntat och väntat på eller hur islam formades fram hos folkgrupper som inte rymdes inom ramen för de andra. Det är alltså helt OK, för mig. Religionshistoria är intressant även om man inte tror på att älta och älta vad vissa personer gjort och sagt, fallit omkull och käkat en sista gång. Det är obegripligt hur dessa varianter av religioner har kunnat bli så omfattande och ta så oerhört stor plats i en del människors liv som vi blivit varse om här i Jerusalem. Här ser man så tydligt hur de alla hänger ihop från samma rotsystem; Judendomen, Kristendomen och Islam.
Vad som inte är OK är när samhällena byggs upp kring och styrs av de här trosinriktningarna, då kan det gå väldigt fel.
Vad man i uppriktighetens namn då måste se över är; hur ser det ut hos oss? Vi påstår att vi har ett sekulariserat samhälle.
Ändå tar vi väldigt små barn till kyrkor där de döps i faderns, sonens och den heliges namn Amen. Av tradition. Föräldrarna har också fötts in i en församling. Det är inte så länge sedan som svenska kyrkan skiljdes från staten, faktiskt.
För en ateist är det helt omöjligt att förstå att en kristen präst inte bara vägrar göra det; när föräldrarna inte ens tror på Gud för att inte tala om att viga i kyrkan. Namngivning kan hållas utan religiösa förtecken för att barnen själva ska kunna välja vad de vill tro på, som vuxna, och det måste då även inbegripa vigslar och begravningar och svenskarnas andra kristna traditioner, om de inte tror respektive trodde på Gud förstås.
Om vi ska kunna ifrågasätta andras konstigheter så måste vi våga titta även på våra egna; för att vara trovärdiga i debatten.
På senare år har det varje skolavslutning förts fram åsikter om rätten att få ha ceremonin i kyrkan eller inte. Och det är inte en så enkel fråga som man kan tro. I och med att så många människor drivs på flykt från förtryckande religioner och regimer så kommer även människor med en annan trosuppfattning, av tradition, än den kristna och bosätter sig och många invandrade uppskattar vårat sekulariserade samhälle och så ska vi se till att det förblir.
Det måste då även gälla kristendomen fast vi inte tycker det känns så farligt i dagsläget men tro mig; fanatiskt kristna är inte heller någon vacker syn när religionen får fritt spelrum. Delar av USA är uppbyggt av de som fick fly från förtryckande religionsutövare, bland annat här i Sverige, men det finns nu olika kristna grupper där som utvecklats så att man blir mörkrädd av det man ser; hur de exempelvis behandlar sina barn i sin iver att övertyga dem om ”det rätta”.
Farbror Arnold skulle ha tyckt att vi inte skulle ha några andra gudar jämte honom…